-0.1 C
Linköping
onsdag, december 8, 2021

Krönika: Skjut inte budbäraren

Årets pristagare av Nobel fredspris gick till försvarare av journalistikens uppdrag. Två värdiga pristagare, Maria Rissa och Dmititrij Muratov, kan representera journalistiken när den är som bäst.

Båda två journalisterna visar upp ett mod utöver det vanliga. De arbetar i länder där de hotas till långa fängelsestraff och riskerar även sina liv ibland för det fria ordet. De går mot strömmen i det rådande samhällsklimatet i både i egna sina länder såväl som i ett internationellt perspektiv.

Gillas inte alltid av myndigheter

Orädda beskriver de en verklighet som misshagar staten och makten. De kämpar på folkets sida för en yttrandefrihet som inte alltid gillas av en statsapparat i de länder de verkar. De båda står upp för en fri journalistik och har röster som inte tystnar inför hot om repressalier. Maria Rissa uppmärksammas också för att hon vågar kritisera Facebook, den nya tidens makthavare, som ”briljerar” i spridning av falska nyheter.

Det är bara att bocka och buga för nobelkommitténs val av pristagare och gratulerar samtidigt Maria Rissa och Dmititrij Muratov till en fortsatt kamp för att skydda yttrandefriheten i sina respektive totalitära länder.

Men i Sverige har vi ju det bättre

Alexandra Pascalidou har hamnat i onåd hos redaktionell media och i sociala media. Vad som sägs på sociala media kan vi bortse ifrån för där är det ett misogynt främlingshat mot Pascalidou personligen som är den hjärndöda motorn som körs på högvarv.

Men i den professionella medievärlden är det mer problematiskt. En efter en faller journalister in i redaktionsledet som står på tur för att kritisera Pascalidous rapportering över hur snett det kan gå när socialförvaltningen omhändertar barn och därmed pulveriserar en kärnfamilj. Det som skaver och framförallt skymmer klarsynen är den ensidiga fixeringen vid Pascalidous senaste reportage om familjens situation. Oavsett om det är bra eller dålig journalistik/bilder så handlar Pascalidou-kritiken tyvärr enbart om huruvida 12 åringen blir uthängd eller ej i media.

Det verkliga journalistiska hantverket borde ju handla om hur en minderårig tjej tvingas fly från polis och socialtjänst utan att något egentligt polisiärt sökarbete startas. Varför rymmer hon upprepade gånger från Socialtjänstens ”tvångsvård”? Varför är det tyst i media?

Pascalidou har ensam rapporterat om detta i Expressen. Nu gör tyvärr Expressen nästan avbön och ber om ursäkt för dessa socialt inträngande reportage på grund av att man duckar för den märkliga kritiken på artikeln om flickans hemkomst.

Vad är det som är fel?

Pascalidous bevakning i Expressen om hur en 12 åring rymmer från socialförvaltningens/jourhemmets förvar och håller sig borta i nio månader är en beskrivning över hur det kan gå till när en myndighet inte är lyhörd för en ung flickas rop på hjälp. Det är också en berättelse över hur plötsligt alla berörda aktörer bli lomhörda och prestigefulla i sina akutbeslut om LVU. Vad som är mest skrämmande är att Förvaltningsdomstol, Kammarrätt och till och med IVO gör knäfall för socialnämndens akuta beslut.

Tystnaden gör mest skada

Jag har varit stödperson för familjen i över ett år. Efter omhändertagandet av barnet förra året har vi i Juristteamet i Linköping enträget försökt att få social myndigheten, Förvaltningsrätten och Kammarrätten att ta hänsyn till fakta och godtaga en bevisföring som skulle tala mot det brutala omhändertagandet. Efter försvinnandet sker ingen efterlysning och sökandet ”går trögt” hos polisen. Pascalidous rapportering tar även upp det mycket märkliga att det blir alldeles tyst i Sverige när en liten flicka försvinner. Nästan helt tyst förutom Expressens/Pascalidous bevakning och inslag i TV3s ”Efterlyst”.

Vad beror detta på?

Några teorier kan jag kosta på mig:

– Media accepterar socialförvaltningens berättelse rakt av och tar inte upp familjens perspektiv.

– Polisen gör inget aktivt sök direkt efter försvinnandet för de har ju varit med vid LVU-handräckningen och går på socialförvaltningens linje om att familjen gömmer barnet.

– Fördomar, kulturbarriärer och språkförbristningar gör att misstag begås av myndigheterna. Men var står etablerade media i den frågan?

Det är tystnaden som skadar

Hur som helst det råder fortfarande en öronbedövande tystnad i media om flickan som var försvunnen i nio månader.

När flickan själv kommer tillbaka till hemmet kontaktade familjen/flickan först Pascalidou sedan polisen och därefter undertecknad. Det faktum att de ringer Pascalidou först tyder på ett stort förtroende för henne hos familjen. Men det tyder också på att de inför kontakten med polisen vill ha ett ögonvittne som vågar beskriva vad som händer trots att det är staten de har emot sig. När de ringer polisen tror de fortfarande att de ska få en rättvis och human behandling av representanterna från den svenska staten.

Så blev det tyvärr inte. Omhändertagandet blir återigen ett brutalt sådant från polisens sida.

Tommy Pettersson

Stödperson för familjen Mukambilwa

”Stoppa pressarna”

Den 12 åriga flickans mamman Borah Mukambilwa rymde till Norge för att komma ifrån socialförvaltningens akutbeslut om att hennes nyfödda barn skulle omhändertas direkt på förlossningsavdelningen. Socialsekreterare från Linköping har tagit kontakt med Norges socialtjänst för att ”skydda” ett spädbarn från sin mamma. Men det är väl inget att rapportera om i media. Det skulle väl vara fel att hänga ut det nyfödda barnet N.

Tommy Pettersson

Stödperson för familjen Mukambilwa

RELATERADE ARTIKLAR

Kommunstyrelsen i Linköping beslutar nu med största sannolikhet att avveckla Linbike vid sitt sammanträde...
Igår kväll fick polisen ett samtal om bedrägeri riktat mot en äldre kvinna i...
Region Östergötland erbjuder nu en tredje vaccindos mot covid-19 till personer från 60 till...

FÖLJ LKPG.NEWS

3,425FöljareGilla
81FöljareFölj
14FöljareFölj

VÄDRET I LINKÖPING

Linköping
mulet
-0.1 ° C
0.7 °
-0.8 °
83 %
4.6kmh
90 %
tor
-0 °
fre
2 °
lör
2 °
sön
1 °
mån
1 °