DEBATT: Iran; självförsvar mot imperialistisk aggression

Ferri, Davoudi 28 augusti 2026

Krig är ett komplext fenomen där bedömningen av vad som är rättvist eller orättvist alltid har varit föremål för debatt. I den senaste konflikten mellan Iran å ena sidan och USA och den sionistiska regimen å den andra, visar bevis och internationella rättsliga dokument att Irans agerande sker inom ramen för ”självförsvar” och som en reaktion på ett uppenbart militärt angrepp – landet är inte krigsanstiftare, utan försvarare av sin territoriella integritet, nationella suveränitet och säkerhet.

1. Den rättsliga grunden för självförsvar i internationell rätt

Enligt artikel 2.4 i FN-stadgan är den grundläggande principen i internationell rätt förbudet mot att hota med eller använda våld mot en stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Artikel 51 i stadgan bekräftar dock den inneboende rätten till självförsvar för länder som utsätts för ett ”väpnat angrepp”.

Det grundläggande villkoret för att utöva denna rätt är att ett faktiskt ”väpnat angrepp” har ägt rum, inte ett hypotetiskt eller förebyggande hot. Internationell rätt erkänner inte förebyggande våldsanvändning, och motiveringar som baseras på potentiella framtida hot saknar rättslig giltighet.

2. Den inledande händelsen: USA:s och den sionistiska regimen Israels uppenbara aggression

Den 28 februari 2026 inledde USA och den sionistiska regimen omfattande attacker mot iranskt territorium. Dessa attacker genomfördes utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd och utan något föregående väpnat angrepp från Iran som skulle ha kunnat ge angriparna rätt till självförsvar. Iranska företrädare har betonat att landet före dessa attacker inte utfört några militära angrepp mot något land och var engagerat i seriösa diplomatiska förhandlingar med berörda parter. Denna handling har beskrivits som ett tydligt exempel på ”aggression” som ett brott mot internationell fred.

3. Irans svar: Utövande av den inneboende rätten till självförsvar

Efter denna uppenbara aggression vidtog Iran, med stöd av sin inneboende rätt enligt artikel 51 i FN-stadgan, begränsade, nödvändiga och proportionerliga militära motåtgärder. Irans mål var enbart angriparnas militära anläggningar och mål, och man avstod från att rikta sig mot civila eller grannländernas intressen.

Iranska företrädare har upprepade gånger betonat att ”Iran inte startade kriget, aldrig har varit och aldrig kommer att vara initiativtagare till någon konflikt” och att deras agerande uteslutande definieras inom ramen för självförsvar. Irans missilangrepp är inte bara legitimt, utan också den naturliga följden av år av aggression, hot och upprepade överträdelser av internationella åtaganden från den sionistiska regimen och USA:s sida.

4. Självförsvar prövat mot rättsliga kriterier

Irans självförsvar uppfyller tre grundläggande villkor:

· Förekomsten av ett väpnat angrepp: De omfattande attackerna den 28 februari uppfyller tydligt villkoret ”väpnat angrepp”.
· Nödvändighet: Med tanke på den pågående aggressionen och de upprepade överträdelserna av vapenvilan fanns inga andra praktiska fredliga lösningar kvar för Iran.
· Proportionalitet: Irans svar var uteslutande inriktat på militära mål och man avstod från alla oproportionerliga åtgärder.

Vissa internationella rättsexperter har också bedömt Irans attacker mot Israel och amerikanska militärbaser i regionen som ”tillåtna” ur ett rättsligt perspektiv.

5. Det internationella samfundets och rättsliga instansers ståndpunkt

Även ansedda internationella organ har bekräftat att de inledande attackerna mot Iran var olagliga. FN:s människorättsexperter har fördömt de amerikanska och israeliska militärattackerna mot Iran som ”olagliga”. Internationella advokatsamfundet (IBA) har också betonat att dessa attacker utfördes ”utan säkerhetsrådets godkännande och utan ett väpnat angrepp från Iran”, och att de framförda motiveringarna är ”rättsligt oacceptabla”.

Slutsats

Det påtvingade kriget mot Iran saknar inte bara all rättslig legitimitet, utan utgör i sig självt ett tydligt exempel på aggression och ett uppenbart brott mot FN-stadgan. I detta sammanhang har Irans regering, med stöd av den naturliga rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan, stått emot denna uppenbara aggression. Iran är inte krigsanstiftare, utan försvarare av sin suveränitet, territoriella integritet och nationella säkerhet mot angripare. Försvar mot aggression är inte bara en naturlig rätt för varje nation, utan också en laglig, logisk och moralisk nödvändighet.

USA har under hela sin existens visat sig vara krigslystet och har endast varit i fred i 16 av de 256 åren sedan sitt grundande. För att uppnå fred och stabilitet i den oljerika regionen Västra Asien måste USA därför upplösa sina militärbaser, upphöra med den militära och ekonomiska blockaden av Iran, respektera det iranska folkets rätt till självbestämmande och avstå från inblandning i Irans inre angelägenheter. Verklig fred kan endast uppnås när USA accepterar ovanstående punkter och betalar skadestånd för förstörelsen av över 2000 iranska infrastrukturer.

Ferri, Davoudi
Fredsaktivist
28 augusti 2026