USA imperialismens föreställning om oövervinnlighet har krossats i och med nederlaget i Iran – militär väg är inte framkomlig. Trots detta ger USA sig inte så lätt utan kommer att fortsätta kriget mot vårt fosterland i andra former. Det ekonomiska kriget, terrorattentat och uppvigling till blinda upplopp för att skapa inre instabilitet kommer att fortsätta. USA:s finansminister Scott Bessent sade nyligen i en intervju att ”Iran måste utsättas för en ekonomisk isolering som världen aldrig tidigare skådat”.
USA har i årtionden tillämpat olagliga och omänskliga sanktioner mot Iran, och sedan segern för revolutionen i februari 1979 (Bahman 1357) har den på olika sätt ständigt försökt styra utvecklingen till sin egen fördel för att försvaga Iran och slutligen störta systemet och återställa det gamla förhållandet.
Nästa måndag löper tidsfristen för ”samförståndsavtalet” ut – ett avtal som USA själv har brutit mot. En av paragraferna i detta avtal handlade om att utarbeta en plan för Irans ekonomiska återuppbyggnad och utveckling. Men på senare dagar har Trump istället pratat mycket om att det är Iran som måste betala skadestånd till USA. Och nu säger han att han snart kommer att utropa Hormuzsundet till amerikanskt territorium! Trumps uttalanden, som härrör från hans desperation, är tvådelade:
För det första vill USA undvika ett nytt militärt angrepp mot Iran genom att utropa seger, och för det andra vill han dra det sista strået och eskalera kriget genom att ockupera Khargön för att öppna Hormuzsundet!
Det förefaller osannolikt med en sådan operation under rådande omständigheter, med tanke på det förestående amerikanska valet, å ena sidan, och motsättningarna inom EU samt energikrisen i världen, å andra sidan. Att USA:s armés ammunitionslager är tomt, liksom missnöjet bland de bankrutta allierade i Gulfstaterna, utgör också betydande hinder för att inleda ett så stort krig i nuläget.
Med tanke på de möjliga scenarierna framöver och den rådande ekonomiska krisen i landet, samt dess sårbarhet för yttre händelser och den rådande osäkerheten, befinner sig Irans ekonomi i en situation som präglas av nyliberal politik, fluktuerande valutakurser, stigande priser på livsmedel och basvaror – en situation som inte alls är förenlig med en krigsekonomi. Mer än någonsin tidigare behövs en ”krigsberedskap” i politikutformning och ekonomisk styrning. Men vad vi ser i praktiken är att en sådan ansats inte syns på den inhemska arenan i Iran – och detta är Irans akilleshäl, som USA håller ögonen på för att genom att stärka den västvänliga nyliberala fraktionen bereda marken för en inre explosion. Därför kan risken för blinda inhemska upplopp inte uteslutas utan en förändring av den inhemska ekonomiska politiken och en krigsberedskap på detta område, samt kontroll av valutakurser och basvarupriser, angrepp på den korrupta oligarkin, räntespekulation och privata banker, inhe
msk plundring och uppmärksamhet på folkets levnadsvillkor. Utan en allvarlig kamp mot denna kris kommer Irans militära segrar inte att ge landet stabilitet eller avskräckning.
”Kriget är politikens fortsättning med andra medel” – denna mening har vi hört många gånger, och med den som grund kan man säga att i kriget mellan två länder står inte bara deras militära styrkor och folkens vilja mot varandra, utan även ekonomin, produktionsförmågan och industrins kapacitet ställs upp på slagfältet. Det är sällsynt att ett land med en krisdrabbad ekonomi på lång sikt kan besegra ett land med en stark och stabil ekonomi.
Ferri Davoudi, fredsaktivist
15 augusti 2026
