Ferri Davoudi
Varför skedde revolutionen i Iran, vad var målet med februarirevolutionen och vad bör göras nu?
För det första:
Februarirevolutionen var resultatet av växande politiska, ekonomiska och kulturella motsättningar – med ett ord, växande klassmotsättningar – och hade sina rötter i motståndet mot det korrupta kungliga systemet och USA:s dominans i Iran.
För det andra:
Februarirevolutionen 1979 skedde inte för islam, vidskepelse eller tvångsslöja, utan för att avskaffa det despotiska styret, uppnå politisk självständighet, skapa en demokratisk republik, samt för yttrandefrihet, pressfrihet, frihet för partier och sammankomster…
Tredje:
Varför kom Ruhollah Khomeini till makten istället för shahen (kungen, Mohammad Reza Pahlavi) ? Fanns det något annat alternativ då?
Nej, tyvärr fanns inget alternativ. Shahens förtryckande diktaturregim krossade, genom den skamliga kuppen den 28 augusti 1953, de vänsterorienterade och kommunistiska partierna och organisationerna samt de nationella krafterna, medan den gav religiösa krafter i samhället utrymme. I ett sådant klimat skapades möjligheter för tillväxt och organisering bland islamistiska krafter – vars främsta bas var basaren och de traditionella skikten av borgarklassen och småborgarklassen – och slutligen möjligheten för dem att erövra politisk makt. Februarirevolutionen var en äkta och folklig revolution, den sprang fram inifrån folket, men dess politiska ledarskap usurperades av reaktionära, traditionalistiska religiösa krafter och den improduktiva handelsbourgeoisin.
Fjärde:
Revolutionens nederlag när det gäller att etablera politiska friheter, demokratiska rättigheter och social rättvisa innebär inte på något sätt att Pahlavis despotiska regim var rättfärdigad – en regim som bröt pennor, sydde ihop munnar, till och med förbjöd bokläsning, och där minsta kritik mot shahens person betraktades som förräderi och ledde till fängelse och tortyr. Revolutionen handlade om frihet, självständighet, demokratisk republik och social rättvisa. Irans politiska självständighet är en produkt av just denna februarirevolution 1979 – en självständighet som idag hotas av utländsk inblandning och upplösning.
Femte:
Som nämnts måste rötterna och de främsta orsakerna till februarirevolutionen sökas i strukturen hos det reaktionära, imperialistanknutna systemet, hovets korruption, fattigdom och klasskillnader, samt förtryck, kvävning och personlig diktatur.
Sjätte:
Vilken är lösningen för att ta sig ur den nuvarande krisen, under hot om militär attack mot Iran?
Vad bör göras?
Det iranska folket, 47 år efter revolutionen, åtnjuter varken demokratiska rättigheter eller social rättvisa. Under den islamiska kapitalistiska republikens herravälde, med dess nyliberala ekonomi, korruption, rättighetsmissbruk, klasskillnader, fattigdom och prisstegringar, kämpar man för att överleva. De protester och uppror som ägt rum under de senaste decennierna har visat att folket inte vill ha regimen och kräver grundläggande förändringar för att förbättra sina levnadsvillkor.
Å andra sidan är yttre fiender – i första hand USA och Israel – i full färd med att verka för regimskifte och återupprättande av det förflutna Pahlavi-styrets lydregim, som skulle tillgodose deras strategiska intressen.
I en sådan situation, där Iran saknar ett revolutionärt och oberoende alternativ, är en störtning av regimen genom socialt uppror och militär intervention inte i sig och kommer inte att vara något positivt för folket. Tvärtom kommer det att tvinga på dem ett än mer reaktionärt tillstånd, precis som skedde i Irak, Syrien, Libyen med flera länder – där varken frihet eller social rättvisa uppnåddes, utan dessa länders geografi praktiskt taget splittrades och styckades sönder.
Därför är det revolutionära, demokratiska och progressiva krafters, särskilt socialister och kommunisternas , plikt att agera vaksamt, undvika förhastade, populistiska och känslostyrda slagord, genom att framföra demokratiska krav och i kontakt med folkmassorna sträva efter ett tålmodigt organiseringsarbete bland arbetare och arbetande människor, och slutligen förbereda den subjektiva faktorn och ett folkligt alternativ oberoende av imperialistiska alternativ. De ”vänsterkrafter” som i Irak, Libyen, Syrien, Afghanistan, Jugoslavien med flera länder försökte nå ”demokrati och frihet, rådsstyre och Rojava” i kölvattnet av den amerikanska och Nato-ledda krigsmaskinen, blev i praktiken medlöpare åt imperialistiska och koloniala makter, misslyckades och orsakade stora katastrofer. Det iranska folkets väg till frälsning är en väg oberoende av reaktionära alternativ, en väg som bevarar landets existens, territoriella integritet och enighet, och som etablerar en demokratisk, folklig, rättvis och politiskt självständig regim. Även om denna väg är lång, finns ingen annan väg att tänka sig.
Ferri Davoudi, fredsaktivist
11 feb 2026
