Jag sitter och väntar på tåget. Bredvid mig sitter en ung mamma med ett litet barn i vagn.
Barnet jollrar sådär ljuvligt som bara barn som just börjat smaka på språket gör, verkar lite småförtjust själv, över att lyckas åstadkomma det där härliga. Jag kan förstås inte låta bli att kommentera det till mamman.
Men hon svarar inte
Först tänker jag att hon är ohyfsad. Sedan ser jag hörlurarna i öronen, blicken fäst vid
telefonen. Hon är helt uppslukad i något som inte finns här, i nuet, på stationen, hos barnet.
Och där, mitt i ett ganska vardagligt ögonblick, kommer den lite obekväma tanken: vad händer när ingen speglar barnet längre? För språk föds inte ur tystnad.
Det föds ur ögonkontakt, skratt, upprepningar, små dialoger som egentligen inte handlar om något alls. -“Titta där!” “Ja, där!- ” “Titta, mamma!” Det är där språket bor. I speglingen.
När mamman försvinner in i sin skärm inser jag att vi andra gör precis likadant. Skillnaden är bara att hon är den enda med ett barn i en vagn. På alla bänkar i väntsalen sitter människor djupt försjunkna i sina telefoner.
I dagarna har Folkhälsomyndigheten och Mediemyndigheten tagit fram en broschyr som ska skickas ut till alla föräldrar med barn mellan 6 och 13 år: “Hur pratar ni om skärmar hemma?”
Den innehåller tips, samtalsfrågor och till och med en “skärmplan” att fylla i tillsammans. Det kan låta byråkratiskt, men kanske är det precis vad som behövs.
Flera skolor har redan infört mobilförbud under skoldagen, och i en liten ort i Skåne har en grupp föräldrar gemensamt bestämt att barnen inte ska få Smartphones förrän i tonåren.
Det ligger i tiden.
Och det är på tiden.
För det är inte bara barnen som behöver en digital diet. Vi vuxna är ofta värre. Vi scrollar “bara lite” och plötsligt har en timme gått åt till hundvideos, snabbklipp och jämförelser med människor vi inte ens känner, inte gillar och förmodligen aldrig kommer träffa. Vi låter oss snärjas, gång på gång, trots att vi vet bättre.
Och ändå:
– Jag är den första att erkänna att skärmen också kan vara fantastisk.
Själv har jag plockat upp gymnasietyskan och pluggar femton minuter om dagen via en språk-app. Jag läser fler tidningar än jag gjort på många år. Jag pratar dagligen med vänner jag annars aldrig skulle hinna ringa.
Allt är inte svart eller vitt
Men kanske handlar det om just det att hitta tillbaka till balansen. Att våga lägga ner telefonen ibland. Att våga vara uttråkad, tillgänglig, närvarande. Kanske vi alla ska fylla i
När tåget till slut rullar in lyfter mamman blicken. Barnet slutar titta på mig och möter istället hennes ögon. Ett ögonblick av kontakt, så enkelt och så stort.
Det påminner mig om något viktigt och kanske även hennes mamma: Den där blicken, den går inte att scrolla sig till.
Cecilia Helber
