Hur påverkas små barn av att utsättas for våld?

Små barn kan vara särskilt sårbara för våld och andra traumatiska upplevelser, samtidigt som utsattheten kan vara svår att upptäcka. För vuxna som möter små barn blir det därför viktigt att försöka förstå barnets signaler och att inte underskatta sin egen betydelse.

Hur påverkas de yngsta barnen av våld och andra traumatiska upplevelser, och vad kan hjälpa dem att återhämta sig? Det är några av frågorna som Anna Norlén, leg psykolog, leg psykoterapeut och verksamhetschef vid Ericastiftelsen, tar upp i Barnafrids webbinarium den 21 oktober. Särskilt fokus ligger på betydelsen av relationen mellan barnet och omsorgspersonerna.

Anna Norlén beskriver en förändrad syn på de yngsta barnens sårbarhet vid svåra påfrestningar.

– Vi har pratat mycket om små barns goda förmåga att återhämta sig, att hjärnan är formbar och att små barn har begränsat minne och förståelse. Därför har vi tänkt att de skulle vara mer skyddade. Men så är det inte i den utsträckning som vi tidigare har trott, säger hon på Lius hemsida i en artikel skriven av Mariel Svensson.

Anna Norlén beskriver hur små barns hjärnor och centrala nervsystem är särskilt känsliga för stark stress under de första levnadsåren. Om barnet lever med återkommande stresspåslag kan det få betydelse för flera delar av barnets fortsatta utveckling.

När barn har svårt att berätta med ord

Att upptäcka våldsutsatthet hos små barn kan vara svårt. Små barn visar ofta att de inte mår bra genom kroppsliga reaktioner och förändringar i sitt beteende, snarare än genom att berätta med ord. Det kan handla om sömnsvårigheter, förändrad aptit, magproblem, humörsvängningar, utbrott eller att barnet blir mer tillbakadraget eller klängigt. Samtidigt kan sådana reaktioner ha många andra orsaker.

– Jag tror att det viktiga är att vuxna som möter små barn är nyfikna och tänker att allt som barn uttrycker är kommunikation. De försöker berätta någonting och ibland är det lätt att klura ut vad de menar eller hur de har det. Ibland behöver man tänka: Vad hänger det här ihop med?

Det som väcker oro kan ha många olika förklaringar. Enligt Anna Norlén blir det därför viktigt att försöka förstå vad barnets signaler kan berätta och fortsätta vara nyfiken på barnets livssituation. För den som möter små barn i sitt arbete kan det innebära att ta sig tid att försöka förstå hur barnet har det i sin familj och vad dess reaktioner kan hänga samman med.

När tryggheten också är en del av problemet

För små barn är närvarande och lyhörda vuxna centrala för återhämtningen efter något skrämmande. En vuxen kan hjälpa barnet att lugna sig och hantera det som har hänt.

– Problemet med våldsutsatthet är att när det gäller små barn så sker det nästan alltid i de nära relationerna där barnet ska vara tryggt.

För små barn finns tryggheten hos de vuxna som står dem närmast. När någon av dessa vuxna är involverad i det skrämmande som händer kan barnets möjligheter att få stöd och återhämta sig påverkas. Samtidigt är de nära omsorgsrelationerna centrala för små barns hälsa, utveckling och återhämtning. För det lilla barnet sker en stor del av återhämtningen i vardagen, i ett stabilt sammanhang med närvarande vuxna.

När ett barn har utsatts för våld tillsammans med en förälder kan också relationen mellan dem ha påverkats. Förälderns känsla av att kunna skydda och trösta barnet kan ha skadats, liksom barnets tillit till att föräldern kan ge trygghet. I sådana situationer kan det behövas stöd eller behandling för att återupprätta tryggheten i relationen.

Yrkesverksamma kan göra skillnad

Anna Norlén tycker att många som arbetar med små barn underskattar sin egen betydelse. Även andra vuxna än barnets omsorgspersoner kan spela en viktig roll i ett barns liv. För ett barn som lever under instabila omständigheter kan en vuxen som ser och bryr sig få stor betydelse. Erfarenheten av en sådan relation kan bli något att bära med sig och hjälpa barnet att känna igen hur en god relation kan kännas.

– Jobbar man med små barn har man en fantastisk chans att göra skillnad för dem och deras omsorgspersoner genom att se dem, vara nyfiken på hur de har det tillsammans och signalera att det finns hjälp att få om man behöver det.

Mariel Svensson; Liu hemsidan