Några viktiga frågor
till fredsaktivisten Ferri Davoudi: från Parvaneh Asadi –Socionom
Juli 2026
” Jag har en fråga om revolutionen i februari 1979 och om den nuvarande situationen i Iran.
Du har flera gånger skrivit på sociala medier att det iranska folket hade det dåligt under Pahlavidynastin, under ledning av Mohammad Reza Shah. Men enligt min uppfattning var situationen för det iranska folket inte alls så dålig. Revolutionen var ett uppror som uppstod ur välstånd och okunnighet. Shahens jordreform gav kvinnor rösträtt. Läs- och skrivkunnigheten ökade genom Sepah-e Danesh (Kunskapens kår), och analfabetismen höll på att försvinna. Kommunisterna förrådde medvetet eller omedvetet landet, spred lögner, störtade shahen och bär ansvaret för dagens situation. I dag är läget betydligt sämre än förr. Att störta mullornas regim – oavsett om det sker genom utländsk intervention eller ett inhemskt uppror – är ett positivt steg. Är det inte så? Om inte, verkar det som om du vill bevara den nuvarande regimen i hundra år eller för all framtid.”
Parvaneh Asadi –Socionom
Juli 2026
Svar: Ferri Davoudi, fredsaktivist
Juli 2026
Hej, och tack för dina frågor!
För det första:
Enligt Internationella valutafondens statistik levde 46 procent av Irans befolkning under fattigdomsgränsen år 1977. Enligt officiell iransk statistik från början av 1978 var siffran 50 procent. Om människor verkligen hade haft det bra, skulle de – som den tidigare utrikesministern Ardeshir Zahedi uttryckte det – inte ha gjort revolution. Som ordspråket säger: ”Den som inte har ont binder inte om huvudet.” Revolutionen var alltså, enligt detta synsätt, inte ett resultat av överflöd utan hade ekonomiska och sociala orsaker.
För det andra:
Du nämner shahens jordreform, den så kallade Vita revolutionen, och kvinnors rösträtt. Men enligt detta resonemang var jordreformen en del av den så kallade Nixon-doktrinen och genomfördes i Iran och andra USA-allierade länder, särskilt i Latinamerika. Reformen sägs inte ha gett bönderna jord, utan i stället tvingat dem att lämna landsbygden. Den ska också ha öppnat den iranska marknaden för amerikansk jordbruksimport, såsom ris och vete, vilket ledde till landsbygdens ekonomiska kollaps och omfattande inflyttning till städerna.
För det tredje:
Du talar om kvinnors rösträtt i Iran. Men hade männen verkligen rösträtt, så att den kunde ”ges” till kvinnorna?
Enligt texten fanns det under Pahlavitiden endast ett tillåtet parti – Rastakhizpartiet – och inga verkliga val hölls. Därför menar författaren att talet om kvinnors rösträtt blir missvisande. Texten hävdar också att kvinnor först fick rösträtt under Gilanrepubliken och senare under den autonoma Azerbajdzjanska rörelsen under Pishevari.
Vidare sägs att folket under Pahlaviregimen betraktades som politiskt omyndigt och saknade rätt att delta i det politiska livet. Det påstås även att bokläsning var förbjuden.
För det fjärde:
Du nämner Kunskapens kår (Sepah-e Danesh) och shahens kamp mot analfabetism. Men enligt texten var analfabetismen fortfarande 67 procent år 1979, trots att Iran producerade omkring sex miljoner fat olja per dag och inte var föremål för ekonomiska sanktioner. Befolkningen uppgavs då vara omkring 33–34 miljoner. Författaren menar att en så hög analfabetism efter femtio års Pahlavistyre visar på ett misslyckande hos en beroende och korrupt regim.
För det femte:
Du skriver att kommunisterna förrådde landet och bär ansvaret för revolutionen och dagens situation.
Författaren menar att detta är en felaktig uppfattning, som enligt honom eller henne har påverkats av medier som Manoto.Revolutioner skapas, enligt texten, inte av enskilda partier eller organisationer, utan är resultatet av växande politiska, ekonomiska och sociala motsättningar i ett klassamhälle. Kommunisterna och andra revolutionära krafter beskrivs som endast en del av den bredare samhällsrörelsen. De sägs ha deltagit i den konstitutionella revolutionen och revolutionen 1979 samt stött folkets kamp för frihet, demokrati och självständighet. Att stödja revolutionen beskrivs som en ära, medan stöd till utländska makter och diktatur betecknas som nationellt förräderi.
För det sjätte:
Du skriver att Irans situation är mycket dålig och försvarar ett störtande av regimen med hjälp av utländska makter, eftersom du anser att vilken regim som helst vore bättre än den nuvarande.
Författaren invänder att erfarenheterna från Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien visar att västmakternas – särskilt USA:s – ingripanden inte har förbättrat människors liv, utan snarare förvärrat dem. Enligt texten löser inte ett regimskifte i sig några problem. Den avgörande frågan är vilken regering som ersätter den gamla och om den kan garantera frihet, självständighet, demokrati och social rättvisa – eller om situationen blir ännu värre.
Texten avslutar med att hävda att ett regimskifte endast är ett medel, inte ett mål. Målet bör vara demokrati, frihet och nationellt oberoende. Ett regimskifte utan tydlig plan och med utländsk inblandning sägs inte kunna leda till detta. Författaren skriver att det egna partiet motsätter sig ett sådant scenario och förespråkar i stället stöd till folkets demokratiska krav samtidigt som man motsätter sig ekonomiska sanktioner och utländska interventioner.
Ferri Davoudi, fredsaktivist
Juli 2026
