Jerry Prütz
Den senaste veckan har Linköping varit en belägrad stad då mellocirkusen landat för åttonde gången. Det är full fart, glitter och glada miner från främst barn och deras föräldrar samt att stadens näringsidkare fått sina kassor påfyllda.
Jag pratar så klart om de famösa “turistekonomiska vinsterna” och annat affärsaktigt mumbo jumbo som kommuner och deras tjänstemän brukar ta till när man kanske är ute i ogjort väder.
Jag unnar verkligen barnfamiljer att ha kul. Det finns alla skäl till att ta vara på glädjen i januari och de kommande veckorna när vintern bitit sig fast. Det är också väldigt viktigt att de som driver olika företag får stöd och stöttning i form av fler kunder. Då kommer så klart mello in.
Nåja...
Jag kunde ju knappast hålla mig från att se spektaklet på SVT. Osökt kom jag att tänka på Leni Riefenstahls propagandafilm från 1935 “Viljans Triumf”. En välregisserad historia som blivit känd för sina, på den tiden, moderna grepp och med avsikt att övertyga tittaren i sak.
På samma sätt här – vi ska helt enkelt bli trogna tittare till detta skådespel, vifta med ballonger, glitterkostymer och ha fjäderboa runt halsen. Slavar under tonartshöjningar och smittande refränger.
Hemska tanke…
Från början var Melodifestivalen en tävling för upphovsmän. Numera liknar det mera ett färgglatt barnkalas än en tävling mellan upphovsmän. Förr var det artister som Pugh, Magnus Uggla, Monica Z, Svante Thuresson och många fler som framförde låtarna men numera är det personligheter som inte alls vare sig ska eller kan sjunga men skapar, så kallad “bra tv”, som framför upphovsmännens / kompositörernas vedermödor.
Frågan blir egentligen i sak om våra skattepengar ska gå till dylikt trams som Bruno K Öijer skulle ha uttryckt sig. Är det verkligen public services uppdrag? Själv är jag tveksam och anser att någon annan mer kommersiell aktör borde fått chansen istället. Public service bör istället ägna sig åt (oberoende) nyheter, dokumentärer och lite tyngre program.
En stilla nåd att bedja om…
