Ferri Davoudi, fredsaktivist
31 jan 202
Att sätta ”Islamiska revolutionsgardet” på EU:s lista över ”terroristorganisationer” är i första hand ett politiskt beslut inom ramen för geopolitiska konflikter och den imperialistiska maktlogiken, snarare än en juridisk åtgärd eller ett beslut grundat i verkligt engagemang för ”mänskliga rättigheter”.
Ett sådant steg kan förstås som en del av samma välkända process som legitimerar påtryckningar, sanktioner och slutligen tillgripande av militärt våld. I den historiska erfarenheten av internationella relationer har de dominerande imperialistiska makterna vanligtvis, innan de vidtar tvångsåtgärder, först definierat ”fienden” och ”hotet” genom namngivning och märkning.
”Revolutionsgardet”, en del av maktstrukturen
Det råder inget tvivel om att ”revolutionsgardet”, som en del av maktstrukturen i den Islamiska republiken, har haft en roll i inhemska förtryck och att det iranska folket har betalat ett högt pris för denna realitet. Detta kan inte förnekas eller rensas bort. Men den grundläggande frågan är vilka krafter och med vilket förflutet denna bedömning görs, och vilka mål den tjänar.
Har makter vars meritlista är full av kuppförsök, militära ockupationer, förödande sanktioner och interventionistiska krig en moralisk eller juridisk ställning att döma om ”terrorism”? Om kriteriet för terrorism är att döda civila, hur kan då den israeliska sionistregimens armés agerande i Gaza, Libanon och andra ockuperade områden motiveras? Om ockupation och förödelse är måttstocken, vilken ställning har då USA:s roll i Irak, Afghanistan, Libyen och andra länder? Och om förtryck är måttet, är då de kapitalistiska väststaternas säkerhets- och militärapparater undantagna från en sådan bedömning?
Selektiva bedömningar
Verkligheten är att de imperialistiska bedömningarna alltid har varit selektiva, eftersom det inte handlar om rättvisa eller mänskliga rättigheter, utan om att tillvarata klass- och geopolitiska intressen. Stater är i grund och botten praktiska verktyg för att främja de härskande klassernas intressen, och i dagens värld är dessa intressen alltmer sammanflätade med det globala finanskapitalet.
EU:s beslut måste också ses i ljuset av de senaste historiska erfarenheterna. I Libyen, Irak, Afghanistan och Syrien möttes vi först av retoriken om ”kamp mot terrorism” och ”humanitär intervention”, men slutresultatet blev inget annat än staters kollaps, förstörelse av infrastruktur, social splittring och utbredd mänsklig misär. Dessa erfarenheter är en del av nationernas kollektiva minne och kan inte ignoreras.
Det är viktigt att notera att militära styrkor i alla klassbaserade samhällen, både förr och nu, har två motstridiga funktioner: å ena sidan är de verktyg för utövande av makt och inhemskt förtryck, och å andra sidan har de i uppdrag att försvara territoriell suveränitet. Denna motsägelse är en egenskap hos klass staten och är inte begränsad till Iran. Skillnaden är att imperialistiska makter endast kallar sådana styrkor för ”terrorister” som utgör ett hinder för deras framsteg och intressen, inte de styrkor som är deras allierade eller som verkställer deras politik.
Kampen mot terrorism
Den största faran med denna typ av märkning är att den banar väg för att normalisera krig. När en officiell militär styrka utpekas som ”terroristisk”, kan en attack mot ett land lätt omdefinieras inom ramen för ”kampen mot terrorism” – ett mönster som har lett till humanitära katastrofer upprepade gånger.
Det iranska folket bör inte låta sig luras av dessa påtvingade ramverk. Om kampen mot den Islamiska republiken ska leda till frihet och rättvisa, måste den nödvändigtvis ha rötter inom det iranska samhället, och inte förvandlas till ett projekt designat av imperialismen.
Frihet kan inte exporteras med bomber, social rättvisa kan inte byggas med sanktioner, och befrielse från despoti går inte via utländsk militär intervention.
I händelse av ett påtvingat krig, är det folket – arbetarna, de hårt arbetande och de utsatta – som kommer att betala det högsta priset. I motsats till vissa beroendeströmnings illusioner kommer varken EU, USA eller Israel att försvara det iranska folkets intressen. Under sådana omständigheter kommer försvaret av landets territoriella integritet – oavsett kritik mot regeringen – att åligga de befintliga militära styrkorna.
Om EU påstår sig ha en principiell inställning, måste den tillämpa sina kriterier icke-selektivt; något som i praktiken inte sker. Därför vilar ett historiskt ansvar på det iranska samhället att, med intellektuell och politisk självständighet, identifiera sin egen väg.
Den progressiva och tydliga positionen är:
All politisk förändring eller omstörtning av det kapitalistiska despotiska systemet som härskar i Iran är en intern fråga och måste endast utföras av arbetare och miljoner av iranska människor för frihet, demokrati, social rättvisa och att bevara Irans existens.
